Spel

Igen känns det som jag ska explodera i frustrerade spel som var så sköna att leva ut förr i tiden.. men nu har jag bara saker jag inte vill slå sönder.. Jag är smart å logisk å kan tänka steget längre om jag slänger något genom fönstret.. Jag tror oxå, baserat på empiriska studier, att hyresvärden inte skulle komma å laga det trasiga fönstret å det närmsta så det skulle helt klart försämra situationen.

Jag blir iaf tokig på allt regnande.. vill gå ut å gå av mig känslor å kilon. Vill ut å röra på mig å njuta av musik å egna tankar.. Lägenheten är lite väl tyst så här på kvällarna.. Inget bra på tv. Tur man inte är illiterat! Ska läsa the boy in the striped pyjamas tänkte jag, funderar på att låta en klass läsa den. Så har jag bakat bröd å ska ta mig en kopp varmt engelskt te =). det kan knappt va bättre, jag inser det. Jag har tagit stora vuxna å mogna beslut oxå.. Läskiga sådana.. men det ska nog gå bra.. Inget är ju för evigt, utöver döden..

Har börjat planera ett tema om utanförskap, än så länge ska det innehålla dikten Näcken (se tidigare inlägg), Edward Scissorhands (filmen), Stor i käften (bok) Handkraft (novell) Of Mice and Men (bok). Behöver lite bilder oxå, å lite dikter å eller utdrag ur böcker, så tips mottages hjärtligt =).

Sedan ska det bli tema på Reaching the stars, Historical Intrigues, Childhood m.m... det e skitkul att vara lärare även om jag har 490 lektionstimmar att planera...

Dazzle - loves

Kolera-land

Jag bor i Koleraland. Iaf kan man tro det om man ser på den sociala kalendern. Sedan jag blev singel har det sociala livet verkligen dalat, å då menar jag inte med vänner egentligen, jag menar bara de trevliga inbjudningarna på middagar. Jag är persona non grata. Inte inbjuden, inte ens i vetskap om vad som sker förrän efteråt när det pratas minnen. Det är som att man inte vågar bjuda för att då sitter jag kanske där å smittar av mig.. lr som en ständig påminnelse att alla lyckliga sagor kan få abrubta och helt psykopatsjuka slut. Jag är som det svarta fåret lr kvinnan på vinden. Det är otroligt enerverande! Och i princip är jag den enda singeln i bekantskapskretsen, fast vad spelar det för roll? Hade jag haft någon nära vän som var singel hade jag knappast ändå hängt på krogen. Jag är trött på blindstyren. Jag är trött på att välja fel. Klart det blev fel förra gången när jag gör saker mot bättre vetande. Varför blir man ihop med någon som man på första träffen totalt ratat å tyckt var hur opassand å ointressant som helst. Hur går jag (IGEN) från att va på dejt med fel till att inbilla mig att det är det rätta. Är det förälskelselängtan som kommer in? Jag vill ha det himlastormande, det knäsvage-görande, det exalterande som första dejten med Jmen som oxå visade sig vara en skit.

I Kolera-land är alla killar skitar, bara så ni vet.

Jag skickar med en liten dikt av vår folkkäre Erik Johan Stagnelius, som jag tycker är hemskt fin.

Näcken
Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

"Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar gubbens anlet skölja
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.

Dazzle - ROCK