Hur tänkte du nu??

I februari blev jag så pass uppvaktad av en man att jag fick hota med att ringa polisen om han någonsin närmade sig igen. Kulmen på det hela var hur han en söndag eftermiddag ringer på min dörr å ber att få komma in å förklara vissa saker, jag vägrar å låter honom stå ute å säga vad han vill. Han stammar i tio minuter utan att få fram något varpå jag säger "vill du något så säg det nu för jag fryser" varpå han till slut får ur sig att eftersom han är så gammal nu, å jag så vacker och så ensam så borde vi försöka för vi kan nog inte få några andra å detta är nog hans sista chans (ytterst upphetsande med andra ord) å jag säger, nej, jag är inte intresserad på något sätt, å säger sen hejdå å stänger dörren. Två dagar senare kommer en blombukett.. Jag undrade då stilla hur man kan förödmjuka sig själv så. Varannan dag hatade han mig och varannan dag var han som besatt, varannan dag hävdade han att jag njöt av att göra honom illa å varannan dag var jag bäst i världen. Klokt nog tystnade han när jag hotade att dra in polisen, och jag kunde snart sova lugnt igen utan att vara rädd för att han satt å kikade på mig igen.

I fredags när jag var å handlade ville det sig så att jag hamnade bakom honom å hans son i kön till kassan. Läget var tjockt, kön lång å det var försent att backa. Envist tittade jag i golvet å såg tankfull ut. Försökte studera väggarna å såg i ögonvrån hur han slutligen upptäckte mig oxå, tittade på mig. Jag tittade drömskt in i de vackra oranga väggarna. Han börjar packa upp sina saker, tittar mot mig, jag tittar inte mot honom en sekund. När han går fram för betala gör jag ingen brådska att börja packa upp utan väntar tills han börjar packa sina saker innan jag börjar packa upp mina å bryr mig inte om om resten av kön tycker jag är hemskt sölig. Jag öser upp varor, ler och pratar med kassörskan, rättar till streckkoderna ordentligt och till slut går han. Vilken befrielse.

När jag sedan står å packar mina varor kommer han å knackar mig på ryggen. Hej säger han. Jag svarar oxå hej, funderar en sekund på om jag borde stirrat igenom honom å ignorerat honom, men han har ju sonen med sig, jag kan inte med det. Vad kul att se dig säger han, jaha säger jag. Hur är det? Tack bra svarar jag. Sen är det tyst. Precis som på trappen och jag undrar varför i hela världen förnedrar han sig så här. Till slut säger jag, ha de bra, hejdå. Å han svarar a-aha och ger ifrån sig en ljudlig suck. OCH STÅR KVAR!!!! Jag bara undrar hur tänkte du nu? Tror du jag plötsligt skulle va glad att se dig, har du glömt hur hemskt allt blev sist å när jag slutligen förnedrat dig inför folk oxå, så står du kvar å väntar? Hur tänker du då??

Till slut lommar han iväg iaf, å jag mår skitdåligt. Men jag vägrar vara trevlig, jag vågar inte att det dyker upp blommor här igen, jag vågar inte leva så att det dyker upp sms en minut efter jag kommer hem som frågar om jag hittat blommorna, om det är skönt att ha slutat, vad jag ska göra nu när jag kommit hem. Då är jag nog hellre inte trevlig. Men det kändes som förr, å jag tackade mig själv att jag inte var mitt gamla jag. Men då kanske han skulle förstått.

Nåväl... ont i magen har jag haft i två dagar nu, hoppas det inte händer något. Dock ser jag fram mot danskursen imorgon!!! Ska bli skitroligt!!! =). har klippt mig ordentligt romantiskt idag med mjuka lockar.. om jag får dem att bli fina imorgon vill säga.. =). Å så har jag köpt en lampa så jag har något att få hjälp att koppla in ;). Skämt å sido, jag har köpt en lampa, som jag länge velat ha som jag hittade jättebilligt =).

Kram

Dazzle - Rocks